Gästutvärdering av Ed Sizemore
Shigeru Mizuki är en kulturell ikon. Hans manga Gegege no Kitaro krediteras för att antända den samtida dagens fascination för japanska folktales. Mizuki erkänns som professionell på Yokai (övernaturliga varelser) samt var en av de allra första människorna som försökte katalogisera alla regionala legender om Yokai i hela Japan. Han har verkligen hjälpt det japanska folket att länka till och uppskatta deras eget kulturarv.
Mizuki har skrivit verk om andra världskriget, Hitler samt andra ämnen. Han har tänkt på att vara en av de fantastiska mästarna i manga och läggs snabbt till min lista över must-läsda japanska författare.
Drawn & Quarterly svarade delvis på mina böner förra året när de publicerade Mizukis vidare mot våra ädla dödsfall. Slutligen fick en engelsktalande publik att få tillgång till denna fantastiska manga-skapare! Men jag väntade fortfarande på en möjlighet att kolla in Yokai -berättelserna som gjorde honom så populär till att börja med.
Slutligen är väntan över. Drawn & Quarterly lyssnade på mina böner såväl som just nyligen publicerade Nonnonba. Liksom vidare mot våra ädla dödsfall är denna bok ett fiktionverk baserat på Mizukis egna upplevelser. Det tar plats på landsbygden Japan på 1930 -talet. Liksom resten av världen var den japanska kulturen i flöde när det började övergången till en mycket mer industriell ekonomi.
Nonnonba är nostalgisk, men inte sentimental. Mizuki ser definitivt tillbaka på sin ungdom med fantastisk förkärlek. Men han är också redo att vara uppriktig om massor av de brutala verkligheterna som fanns under den tiden i Japan. Under bokens program drar en av Mizukis kompisar, ytterligare en dör från sjukdom, såväl som en tredje erbjuds till ett geisha -hus. Regionala ungdomar typar gäng såväl som har brutala slagsmål över ära och områdesrättigheter. Det är ett nykter tips att de stora ol -dagarna hade sina mörka stunder också.
Hans hushåll sparas inte från kritik. Hans pappa visar sig vara skiftlös såväl som lite drömmare. Hans brist på aspiration indikerar att hushållet alltid bara är ett steg över svårighetslinjen. Hans pappa är en examen från Tokyo University under de dagar då att ha en högskoleexamen var sällsynt. Han kan utnyttja denna sanning när han försöker hitta arbete. Annars skulle hans CV av misslyckade uppgifter hindra arbetsgivare från att ens tänka på honom.
Personen som behandlas med fantastisk generositet är titelkaraktären Nonnonba. Termen hänvisar till äldre kvinnor som tjänade vid den regionala buddhistiska helgedomen. Specifikt är hon personen som introducerar Mizuki till Yokai -världen. Hon är en mormor och en del smart kvinna. Mizuki gör en bländande uppgift att göra besökaren lika fascinerad av såväl som förtjust av henne som han var såväl som.
På samma gång visar Mizuki oss att hon var en dam på sin plats. Hon levde och andade den gamla, pre-moderna världen, full av Yokai, både välvilliga och skadliga. De var lika äkta för henne som alla typer av andra skogsvarelser. Många människor har skrivit av dessa ande varelser som vidskepelse. Mizuki upptäcker sig dras in i denna äldre världssyn och anpassar sig snabbt för sig själv. Hans egna erfarenheter verkar bekräfta förekomsten av Yokai såväl som deras inflytande på våra liv.
Konstnärligt är denna bok mycket lättare tillgänglig än och framåt mot våra ädla dödsfall. Det finns inte den skurrande sammansättningen av hyperrealbakgrunder såväl som tecknade figurer. Karaktärerna såväl som deras bakgrunder smälter naturligt i den här boken. Stilarna för Yokai är härligt fantasifulla. De kan vara skrämmande eller bara udda varelser. Jag bryter ut i ett leende när Azuki-Hakari dyker upp; Han verkar som en dvärg med ett stort flin.
Nonnonba är en engagerande bok. Mizuki fångar fullständigt verkligheten i att både vara barn och landsbygdens förflutna. Det finns glädjen med att vara unga och hitta världen såväl som dig själv för första gången. Det finns hjärtskador eftersom du också finner dödsfall som förråd. Innovation ger nya underverk, men på samma sätt ger en åtskillnad från naturen. Att försöka upptäcka en metod för att navigera i allt detta kaos är tufft för såväl unga som både gamla. Mizuki får oss att känna den kampen så gripande.
Detta är en bok som rikt gynnar de som kollade in den långsamt och eftertänksamt. Jag säger inte att du börjar tro på Yokai. Du kommer att börja uppskatta det förflutna, såväl som ditt eget förflutna, bättre. Mizuki gör vad alla mina föredragna författare gör. Han tar mig till en ny värld och får mig förlorad i den. Han gör det till en plats jag vill gå till igen såväl som igen. Varje individ som har en fint utformad berättelse såväl som karaktärer så äkta att du kommer att lova att du har nöjt dem själv kommer att gilla den här boken. Jag kan inte vänta med att läsa om det.
En passande epilog till denna utvärdering ritas samt kvartalets senaste uttalandenull